Jag älskar dig Eudgina!

Hemvägen

En helt vanlig dag, en helt vanlig onsdag. Jag gick från skolan fast vi inte hade slutat än, jag tyckte att det var för jobbigt att vara kvar. När jag nästan var hemma träffade jag min bästa kompis Eudgina hon hade för små, korta, slitna jeans, en tunn tröja och en ful mössa. Jag fråga vad hon hade gjort i dag då svarade hon,

-Det gamla vanliga sprungit från poliser blivit jagad av hundar. Jag vet att det är jobbigt för henne, men det är tur att hon har mig. Jag är den ändå hon kan prata med. Ibland när vi träffas brukar hon titta djupt i mina ögon, blunda och så säger hon -jag älskar dig Aurora, jag behöver dig lova att aldrig lämna mig. Då brukar jag börja gråta sluta ögon och säga - jag älskar dig med, jag kommer alltid finns här för dig!

Det var länge sedan någon brydde sig om henne, jag tänker alltid på att när jag sitter och äter mig mätt så brukar Eudgina sitta och knapra på en gammal brödbit någonstans som hon har hittat. Jag känner mig SJÄLVISK, DUM OCH ELAK att jag aldrig bjuder henne på middag. Så klart jag försöker men hon bara stretar i mot hela tiden. Jag brukar spara bröd, smör och gamla rester åt henne som hon kan äta. Jag försöker göra allt för henne, men i bland när hon blir sjuk måste jag fejka att jag själv blivit sjuk, så att pappa kan köpa medicin åt mig som jag kan ge åt henne. Eudgina brukar smyga in på altan om nätterna, in på mitt rum och ned i min säng. Då känner jag hennes blöta slitna kläder som smeker sig mot min rygg. Jag brukar säga åt henne att byta kläder med mig, då säger hon bara att hon passar mer i sina egna kläder. Jag har sagt till mamma att vi ska adoptera henne, fast då säger bara mamma -vad ska vi adoptera henne i från det finns ingen som äger henne!? Jag säger då att vi kan låta henne bo hos oss även om vi eller någon annan inte äger henne! En dag så gick mamma med på det och då fick Eudgina flytta in i mitt lilla fula rum tills vi hade gjort klart datarummet som skulle bli hennes rum så småningom. Alla i familjen hade ett eget rum Max, Mattias, Oliver, Philip,Jauqe och jag. (Egentligen heter Jaque Jaquline men hon kallas Jaque).

När vi nästa morgon vakna upp märkte vi att Eudgina var försvunnen då gick jag till hennes vanliga ställe som hon sov på innan och såklart hitta jag henne där. Mamma sökte tillstånd att Eudgina skulle börja i skolan, men Eudgina fick inte börja i min klass i början för hon kunde inte så mycket så hon fick gå i en hjälp klass, efter några veckor fick Eudgina äntligen börja i min klass och då hade vi det så bra. Fast Eudginas rum inte var klart än så trivdes hon med att sova i mitt rum. Vi slet flera veckor för att få rummet färdigt,de hade en svart/vit fondvägg och dom andra väggarna var lila, en vit säng som stog under en stjärnhimmel som var klistrad i taket och ett skåp fast där inne fanns inga saker än för Eudgina hade inga egna kläder än.

När vi åkte till stan så pekade alltid Eudgina på det som var billigast för att inte vara till besvär, vi sa- Eudgina du kan få vilka kläder du vill, du behöver inte peka på dom bara som kostar lite. Min pappa skrattade och sa – Vilken förståndig unge vi har skaffat oss. Jag såg att Eudgina lyste upp, hon brukar inte få snälla kommentarer, i skolan har hon börjat blivit mobbad för att hon inte kunde något och för att hon inte knappt hade lärt sig att prata. Men jag älskar Eudgina som om hon var min egen syster, det känns faktiskt som om hon är det nu. Hon är som en i familjen. När vi kom hem så hade Eudgina köpt: